ikeasverigerunt

...och den höll på att sluta där också eftersom vi knappt hittade fram till vårt första IKEA på grund av alla dj***a vägarbeten - tack för det Göteborgs stad! Efter 1 ½ timmes irrande så spred sig dock lyckoruset när vi skymtade IKEA-skylten vid Bäckebol - hurra!



Vi kastade oss in i varuhuset och införskaffade snabbt de första tallrikarna köttbullar!



Det var också här som Christina upptäckte hur liten världen är när hon stötte på två gamla kollegor från Falköping som var på väg hem från Danmark. Efter att vi var mätta och belåtna traskade vi ner till husgerådsavdeldningen och gjorde de planerade inköpen, för Christina: ett vitvinsglas och ett likörglas, för Brittmarie ett coctailglas. Intrycket av Bäckebol var lite bättre den här gången (sist skar nämligen motorn på bilen...och vi har samma bil den här gången...men med ny motor förstås...). Bäckebol var alltså ett helt ok Ikea-varuhus.

Sedan susade vi ut på E6:an och mot Kållered. Ett av de första varhusen som vi någonsin besökt, men vi kan konstatera att det har skett en del förändringar i interiören (och blivit mer likriktat med andra IKEA) sedan vi var där första gången.



Vi gjorde en snabb målsökande promenad genom varuhuset och hittade kvickt det vi sökte och gick nöjda och glada ut med ett styck vitvinsglas och ett coktailglas. Vi var dock inte lika glada när vi upptäckte att IKEA Kållered inte hade något silkespapper att slå in glasen i - fy på sig! Efter att försiktigt ha lagt in glasen i baksätet så började vår resa söderut. Vi fascinerades av alla spännande namn som vi upptäckte på vägen - undrar vem som kom på namnet "Fylleån" till exempel - är namnet för att alla fyllehundar raglade ner i ån på väg hem eller är det bara en väldigt välfylld å? Vi hickade i alla fall till lite när vi såg namnet.

Kvällens boende var hos Malin i Djuramåsa. Vi visste att det var ett omgjort svinstall som vi skulle bo i och efter att ha tillbringat någon timme i Helsingborg, så började vi sakta och försiktigt söka oss ut på landet. Vägarna blev smalare och smalare och gick från asfalt till grus och vi började undra om vi skulle stanna till vid första bästa bondgård och slita ut grisarna och slänga oss ner på en halmhög. Tänk - frukost i ett riktigt svintråg - då skulle man kunna grisa ordentligt...drömmar, drömmar tycker Christina som alltid lyckas få lika mycket mat på sig som i sig!

I alla fall, vi behövde inte göra några stackars grisar hemlösa utan hittade till slut skylten med vår destination och det visade sig vara en mycket charmerande ladugård, med högst charmerande rum - lite gammalt och slitet, men rent och trivsamt, med egen toalett och dusch och vackra trägolv. Vi trynade in tidigt inför nästa krävande resdag.