Mellan sjöar och berg...
Vid tiotiden lämnade vi den stora älgen i Åsarna, efter att ha intagit en acceptabel frukost (inte som vi är vana vid förstås...) och styrde kosan mot Mora. Det blev många Oh och Ah över den fantastiska och storslagna naturen. Höga granklädda berg och vackra vattendrag! En gång blev Christina så exalterad att hennes rop skrämde slag på Brittmarie, som trodde att Christina hade kört på någon ren eller något dylikt. Christina hade dock bara sett den vackra Ore älv vid Noppikoski i Dalarna.
TIdigare hade Christina blivit helt exalterad över Björnån som ligger i vackra Orsa Finnmark. Hon trotsade faran och klättrade ut på stenarna i ån till Brittmaries förskräckelse. Brittmarie var väldigt glad att hon hade reservnycklarna till bilen i det läget.
Brittmarie blev inte exalterad över något så löjligt som små vattendrag (- även om hon tyckte att det var roligt att vi korsade den småländska Emån även i Dalarna). Något som fick Brittmare att förtjust ropa till var när hon fick syn på mängder av vitmossa i skogarna runt Sveg. Vi svängde snabbt in på en liten skogsväg och kastade oss ut i (en myrlös) skog och tog kort på mossan. Det såg nästan ut som om det hade snöat.
Vid elvatiden drack vi lite kaffe på ICA i Sveg, där det också lyckligtvis fanns en surfzon. Sveg-pensionärerna stirrade på oss, som om vi när som helst skulle slita upp en köttyxa och ge oss på dem - vi måste ha sett väldigt märkliga ut, på ICA:s fik, ivrigt lutade över en dator medan vi fikade. I Sveg såg vi också den berömda jättebjörnen - som faktiskt, med lite fantasi, kunde likna en elefant (och fantasi har vi mycket av!).
Vägen mot Mora var också svindlande vacker. Vi korsade bland annat inlandsbanan, och upptäckte att det fanns mogna lingon!
Innan vi åkte in till Mora åkte vi, på tips från Bror, till Nusnäs, där de tillverkar dalahästar. Nils Olssons hemslöjd var vårt mål och det var väl värt besöket. Man kunde se tillverkningen från träkloss till färdigmålad produkt. Damen som målade hästarna berättade att hon hade arbetat där i 35 år och hon beräknade att hon hade hunnit med att måla drygt en miljon pållar och vid det här laget var det som vilket jobb som helst. Vi var väldigt imponerade av hennes yrkesskicklighet! Man kunde också måla eller tälja sin egen häst men det överlät vi till mer konstnärliga personer! I butiken fanns det dock många roliga saker att köpa (lite dyrt - men smakar det så...). Wallinskorna kom ut med, totalt tre dalahästar. Vi kom också ut med bilder på en flitig besökare i butiken - nämligen grannens katt. Han försökte först gona in sig bland T-shirtarna med sina smutsiga tassar och regnblöt päls, men blev handfast nerlyft av en kund. Kissemissen styrde då resolut kosan mot de kuddklädda stolarna i fiket där han lade sig till rätta. Med eller utan katt - är ni i närheten åk dit - det är väl värt ett besök.
Vi åkte sedan in till centrala Mora. Där ville Christina fotograferas vid "målgången" - även om hon själv aldrig skulle försöka begå självmord genom att åka vasaloppet...eller ja, åka skidor över huvudtaget.
Till slut, efter många stopp för fotografering (Brittmarie ringde till och med hem till maken och beklagade sig över dottern, eftersom hon fick sitta och vänta i evigheter medan Christina lyckligt knäppte diverse bär och vattenstänk), så kom vi i alla fall fram till Karlstad! Regnmolnen hade tidigare hängt tunga över oss (och ibland släppt ut lite av sitt innehåll) men när vi närmade oss Karlstad så gled solen fram. Det stämmer verkligen att "solen alltid skiner i Karlstad". Vi började med att åka till Ikea, eftersom klockan var över sju. Ikea i Karlstad öppnades i augusti för två år sedan, alltså ett av de yngra Ikeorna. Men till skillnad från sin jämnåriga butik i Haparanda så hade de faktiskt snabbkassor, som alla andra. Karlstads Ikea, som är i ett plan, var helt ok men stack inte ut nämnvärt.
Väl framme vid hotellet (Best Western Gustaf Frödig), rev hungern i våra magar. Vi hade varit så upptagna med att ta kort att vi hade glömt av att äta lunch. Vi checkade snabbt in och rusade sedan till resturangen på hotellet. Maten såg dekorativ och smaklig ut, men var verkligen inte värd priset. Kryddor är en väldigt bra uppfinning! Och Christina väste fram klagomål mellan tänderna, medan hon plockade ur det ena fiskbenet efter det andra ur munnen, medan Brittmarie kämpade på med en alltför slö kniv till sin Fläskfilé Oscar. Tackar vet vi Ikeas köttbullar!
Nu ska vi snart gå och lägga oss och drömma om frukosten - den kommer förhoppningvis inte att innehålla fiskben i alla fall! Imorgon tar vi de två sista varuhusen, i Örebro och Jönköping!
Natti, natti!
Brittmarie och Christina
TIdigare hade Christina blivit helt exalterad över Björnån som ligger i vackra Orsa Finnmark. Hon trotsade faran och klättrade ut på stenarna i ån till Brittmaries förskräckelse. Brittmarie var väldigt glad att hon hade reservnycklarna till bilen i det läget.
Brittmarie blev inte exalterad över något så löjligt som små vattendrag (- även om hon tyckte att det var roligt att vi korsade den småländska Emån även i Dalarna). Något som fick Brittmare att förtjust ropa till var när hon fick syn på mängder av vitmossa i skogarna runt Sveg. Vi svängde snabbt in på en liten skogsväg och kastade oss ut i (en myrlös) skog och tog kort på mossan. Det såg nästan ut som om det hade snöat.
Vid elvatiden drack vi lite kaffe på ICA i Sveg, där det också lyckligtvis fanns en surfzon. Sveg-pensionärerna stirrade på oss, som om vi när som helst skulle slita upp en köttyxa och ge oss på dem - vi måste ha sett väldigt märkliga ut, på ICA:s fik, ivrigt lutade över en dator medan vi fikade. I Sveg såg vi också den berömda jättebjörnen - som faktiskt, med lite fantasi, kunde likna en elefant (och fantasi har vi mycket av!).
Vägen mot Mora var också svindlande vacker. Vi korsade bland annat inlandsbanan, och upptäckte att det fanns mogna lingon!
Innan vi åkte in till Mora åkte vi, på tips från Bror, till Nusnäs, där de tillverkar dalahästar. Nils Olssons hemslöjd var vårt mål och det var väl värt besöket. Man kunde se tillverkningen från träkloss till färdigmålad produkt. Damen som målade hästarna berättade att hon hade arbetat där i 35 år och hon beräknade att hon hade hunnit med att måla drygt en miljon pållar och vid det här laget var det som vilket jobb som helst. Vi var väldigt imponerade av hennes yrkesskicklighet! Man kunde också måla eller tälja sin egen häst men det överlät vi till mer konstnärliga personer! I butiken fanns det dock många roliga saker att köpa (lite dyrt - men smakar det så...). Wallinskorna kom ut med, totalt tre dalahästar. Vi kom också ut med bilder på en flitig besökare i butiken - nämligen grannens katt. Han försökte först gona in sig bland T-shirtarna med sina smutsiga tassar och regnblöt päls, men blev handfast nerlyft av en kund. Kissemissen styrde då resolut kosan mot de kuddklädda stolarna i fiket där han lade sig till rätta. Med eller utan katt - är ni i närheten åk dit - det är väl värt ett besök.
Vi åkte sedan in till centrala Mora. Där ville Christina fotograferas vid "målgången" - även om hon själv aldrig skulle försöka begå självmord genom att åka vasaloppet...eller ja, åka skidor över huvudtaget.
Till slut, efter många stopp för fotografering (Brittmarie ringde till och med hem till maken och beklagade sig över dottern, eftersom hon fick sitta och vänta i evigheter medan Christina lyckligt knäppte diverse bär och vattenstänk), så kom vi i alla fall fram till Karlstad! Regnmolnen hade tidigare hängt tunga över oss (och ibland släppt ut lite av sitt innehåll) men när vi närmade oss Karlstad så gled solen fram. Det stämmer verkligen att "solen alltid skiner i Karlstad". Vi började med att åka till Ikea, eftersom klockan var över sju. Ikea i Karlstad öppnades i augusti för två år sedan, alltså ett av de yngra Ikeorna. Men till skillnad från sin jämnåriga butik i Haparanda så hade de faktiskt snabbkassor, som alla andra. Karlstads Ikea, som är i ett plan, var helt ok men stack inte ut nämnvärt.
Väl framme vid hotellet (Best Western Gustaf Frödig), rev hungern i våra magar. Vi hade varit så upptagna med att ta kort att vi hade glömt av att äta lunch. Vi checkade snabbt in och rusade sedan till resturangen på hotellet. Maten såg dekorativ och smaklig ut, men var verkligen inte värd priset. Kryddor är en väldigt bra uppfinning! Och Christina väste fram klagomål mellan tänderna, medan hon plockade ur det ena fiskbenet efter det andra ur munnen, medan Brittmarie kämpade på med en alltför slö kniv till sin Fläskfilé Oscar. Tackar vet vi Ikeas köttbullar!
Nu ska vi snart gå och lägga oss och drömma om frukosten - den kommer förhoppningvis inte att innehålla fiskben i alla fall! Imorgon tar vi de två sista varuhusen, i Örebro och Jönköping!
Natti, natti!
Brittmarie och Christina
Kommentarer
Postat av: Colis
Tänk att måla dalahästar i 35 år, jag undrar om de färgglada pållarna hemsöker henne på nätterna. Tråkigt att resan närmar sig sitt slut - det har varit rolig läsning.
Postat av: Lotta
Håller med om att det har varit kul läsning! Jag har varit på kick-off i Dalarna och en dag var vi i Nusnäs och fick tälja egna dalahästar. Det slutade med blodvite för en kollega - knivarna är väldigt vassa - och en hel hög väldigt fula träbitar ;-)
Trackback
